så varför heter inlägget "min älsklings oro..." jo för att igår hade Nicklas läst min blogg för första gången, och han gillade inte att jag snackade "skit" om honom. hehe :) "men älskling det är inte skit snack, det är ju sanning". då svarar han "ja men tänk om folk får fel uppfattning om mig när du bara skriver om sånna saker, att de tror att jag är konstig. Du har ju tom en bild på mig. Tänk om bloggen blir jätte känd och massa människor börjar läsa den. och då vet alla vad jag har sagt...?!" hahahaha Vilken tur då för min älskling att det endast är mina vänner som läser min blogg, och att han får bjuda på saker han sagt eller gjort och stå för dem. För han har ju sagt eller gjort så :) Men självfallet älskling vill jag inte att du ska känna att jag målar upp dig som konstig/dålig. För det är det sista du är, du är ju mannen i mitt liv, mitt livs kärlek!!! Pappan till mina blivande barn och killen som jag ska gifta mig med en vacker dag. Du är mitt allt och lite till. Det är ju därför jag tycker om att skriva och prata om dig. Man pratar om sånt man tänker på helt enkelt :)
Idag är jag hemma från jobbet då jag vaknade i natt av att jag kände av den där konstiga "hållen" i höger sida igen och kände hur det stramade. Enligt barnmorskan är det tydligen band som håller upp livmodern som stramar. så då gäller det bara att vila å vila å vila. Vid nio kom jag iaf ner från sängen och la mig i soffan och fick iväg lite ordrar som endast jag kan fixa. Nu ligger jag i fosterställning med datorn på soffbordet. Tar ganska lång tid att skriva detta inlägg kan ni säkert förstå....men jag vill inte behöva sitta å stå i onödan då jag vet att det är då jag känner av det mest. nu känns det ytterst lite och så vill jag att det ska fortsätta!! Min älskling blir så orolig när det är nått knasigt som pågår i min kropp, vilket jag förstår. Blir man ju själv också. Så därför är det bara lyssna på den och ta det lugnt.
As we speak så ligger de små och kickar, nu har de börjat med att B1 kickar, sen kickar B2, och sen B1...och sen... ja ni fattar. De vet helt klart om att de inte är ensamma där inne, och har nu på allvar börjat känna av varann och kanske tom reta upp varann? :) Längtar så mycket efter att de har föds och man sen kan följa dem som individer och även se om man kan se spår av att de är tvillingar, dvs deras tid i magen tillsammans. Se om de hellre vill sova ihop och liknande. Såg en dokumentär om tvillingar som i magen ibland hade legat kind mot kind fast med skiljeväggen mellan sig då självklart (det har alla tvillingar) Och sedan när de var ca 2 år gamla så hade dem en favorit "lek" och det vara att ställa sig på varsin sida av gardinen och trycka sina kinder mot varandra. Och när de gjorde det och kände av den andra så började de skratta :) Vilket läkare trodde berodde på att de hade gjort liknande i mammans mage och kände igen känslan. Så fint! :) Även så hade den ena av dem i magen varit den som efter alla kickar mot varann varit den som rullade bort och la huvudet mot moderkakan och på så sätt "gömde" sig eller avslutade bråket. Och senare i livet när de började bråka eller så när de var små så var han den som gick iväg och la sig i sängen och la huvudet på kudden. Fascinerande tycker jag :)
Nu ska jag se till att få lite lunch i magen, sen avvakta och se om jag kanske kan jobba lite i eftermiddag?!
Hoppas ni alla kom till jobben ordentligt i morse trots väder å strul och att ni mår bra.
Idag jag tänker jag extra mycket på en vän som har det svårt. Sänder över massa extra styrka och kärlek!!!
Kramar på er
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar